Om mig

Jag heter Marie Sköld och bor i ett litet samhälle som heter Överkalix i “hjärtat av Norrbotten”.

Om kenneln
Min första finska lapphund skaffade jag 2006. 2009 kom min första kull och i mars 2014 blev mitt kennelnamn Gloivas godkänt. Gloivas är en liten kennel, men högst två kullar per år, ibland kanske det inte blir någon kull under några år.

Min uppväxt
Jag är uppvuxen med många hundar, både familjen och släkten har alltid haft gott om hundar och ganska naturligt kom då ett stort djurintresse in i bilden. Jag har alltid haft hund förutom några få år då jag studerade på annan ort.

Vad sysslar jag med?
Vad gör jag med mina hundar? Ja, vi prövar på det ena och det andra. Främst så är de familjehundar som hänger med på det mesta, men vi kör mycket spår och lydnad när andan faller på. Sen brukar jag försöka fara på några utställningar per år, och om det finns några roliga kurser så anmäler jag mig gärna på dem också.

Varför valde jag finsk lapphund?
Ja egentligen var det inte alls meningen att det skulle bli en finsk lapphund, jag var på jakt efter en sheltietik eftersom sheltien var “min” ras, men ju mer jag funderade på det desto osäkrare blev jag. En sheltietik ska vara ca 35 cm hög och de shelties jag hade var båda kring 44 cm. Det kändes lite litet om jag ska vara ärlig. Nåja, jag började kolla i hundböcker efter en ras som skulle uppfylla mina kriterier:

  • Över 40 cm hög, helst lite högre
  • Ska ha päls
  • Ska gå att ha lös
  • Ska vara snäll med både människor, hundar och andra djur
  • Ståndöron
  • Ingen “krullsvans”
  • Man ska kunna jobba med den, men man ska inte behöva göra det varje dag

Jag var verkligen helt emot allt vad spetsar heter, jag gillade inte deras svansar! Men ju mer jag läste i hundböckerna desto mer kom jag tillbaka till den finska lapphunden. Eftersom det fanns ett antal finnar i släkten visste jag ju att det var trevliga hundar och till slut bestämde jag mig för att en finne skulle det bli… Jag kontaktade några uppfödare och hittade till slut Samejäntans kennel nere i Dalarna, sen är det inte mycket att säga – jag tingade Åska och hämtade hem henne.

“Krullsvansen” då? Ja, numera tycker jag att det är det bästa på hela hunden, mina shelties var jag tvungen att klippa kring rumpan för att det inte skulle fastna bajs där, men det behöver jag inte bekymra mig för när det gäller mina finska lapphundar!